Osams med mig själv…

Det har tyvärr blivit så att inläggen dröjer och att när det väl kommer ett så visar det sig att inläggen ändrat karaktär något. Inte så mycket vardag med barnen längre utan mer mina försök till att rannsaka mig själv. Så får det vara, för just nu är det detta jag kämpar mest. Att någonstans hitta mitt nya jag. Det sättet jag levde mitt liv, det fungerande ju uppenbarligen inte, men livet tar inte slut här och nu. Jag ska och jag måste hitta mig själv och ta mig ur detta. Av egen kraft. Har nu äntligen fattat att det inte kommer någon hjälp. Det finns ingen läkare i världen som kan hjälpa mig. Om jag inte själv tar tag i detta så kommer inget hända. Kan ju tycka att jag borde fattat det för länge sen och det har jag nog också gjort men jag är en mästare på att lägga undan saker för att ta tag i dem senare. Problemet är bara att den här saken inte ligger kvar där jag la undan den, den kommer hela tiden tillbaka.. krypandes, tyst som en mus.. och fäller krokben på mig då jag minst anar det.

Och jag blir lika förvånad varje gång! Vad sjutton hände nu?! Har jag inte skött mig? Jag har ju lyssnat på kroppen? Eller? Vilka är min kropps signaler till mig att nu sjutton får du ta det lugnt? Är det yrseln? Är det när jag tappar orden och inte får ihop en hel mening vilket slutar i att jag kör med teckenspråk? Är det när jag får blunda och djup andas i någon minut för att överhuvudtaget känna att jag andas? Är det när jag natt efter natt vaknar och inte kan somna om? Är det då jag inte får ihop en helt vanlig dukning med tallrik, glas och bestick på rätt ställe utan att glömma hälften?

Jag får så många varnings signaler från min stackars kropp. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför min hjärna kommunicerar så hemskt dåligt med min kropp. Vad är det för jävla nonchalant hjärna? Varför är andra så duktiga på att fatta då jag inte är det? Är så hemskt trött på mig själv.. Men som sagt. Det är ingen annan som kommer fixa mig. Så det är bara att att skärpa till sig.

Jag låtsas för alla andra och mig själv att jag är bättre, till vilken nytta? Jag vet precis vad läkare och kurator vill höra. Vad folk runt mig vill höra. De vill inte höra sanningen för vad sjutton ska de göra med den sanningen? De blir bara ståendes med en känsla av vanmakt som jag gärna besparar dem. Och där är vi igen.. Jag vet väldigt väl att det är ett av mina största problem. Att jag ens bryr mig om hur andra ska hantera mig. Det borde ju inte ligga på mig. Jag kan inte ta ansvar för andras känslor för mig. Något jag behöver lära mig att leva efter. De endas känslor jag behöver ta hänsyn till är mina barns, dem måste jag möta men alla andras.. Nä.

Nu återstår bara det svåra.. Att banka in det i denna envisa hjärnan och börja leva efter det.

Det här med psykisk ohälsa…

Det är ju rätt uppmärksammat just nu.. Det här med psykisk ohälsa. Jag tycker det låter så himla dåligt.. Psykisk ohälsa. Det är inget jag kan identifiera mig med trots att jag enligt läkare lider av just det. Utmattningssyndrom är min diagnos och det tycker jag är mer passande. För utmattad är precis just vad jag är. Vad det är som får just mig att bli så utmattad, mer hjärntrött än de flesta andra.. Ja det finns det säkert många förklaringar till. Men visst har jag förbannat mig själv för att detta händer just mig. Jag brottas med frågor som:

” Varför just jag? Är jag så mycket svagare än andra runt omkring mig? ”

Jag menar.. Jag är inget undantag, det är inget speciellt med mig. ALLA har ju mycket kring sig och runt sig som min kära mamma brukar säga, de flesta har x antal barn som de både älskar och blir galna på, de flesta har ett jobb, många slänger in barnen på dagis med andan i halsen på morgonen. Och på eftermiddagen sitter de sen med magont i bilköer och i kollektivtrafik, den sortens magont som kommer av oro att komma försent till hämtningen eller den obehags känslan av att komma in på förskola/fritids och se sitt barn ensamt kvar med pedagogen. För VAD säger det om mig som förälder om MITT barn är det som är kvar allra sist? Det säger förmodligen att jag inte har lika bra jobb/lika hög lön/ lika bra flextider som övriga föräldrar. Med andra ord är jag inte bara en hemsk mamma som låter pedagogerna uppfostra mitt barn, jag är även för fattig för att gå ner i arbetstid för mitt barns skull. Som om inte allt detta räckte så ställs det så otroligt stora krav på oss små människor.. Vi ska inte åldras, vi ska inte ha celluliter, vi ska träna.. helst på något fint ställe.. hemma på vardagsrumsgolvet ser inte lika tjusigt ut i vårt instagramflöde men OM vi lägger ut en sådan bild så är det bäst att vårt hem är trendigt inrett och att vi har de senaste snygga träningskläderna. Annars jävlar får vi skämmas. Vi ska vara fantastiska fruar/mammor/vänninor/döttrar.

Hur sjutton är det tänkt att man ska orka allt detta? Jo men många gör ju faktiskt det. Men om man tillhör dem som kämpat med alla bitar i sitt liv i så många år, om man kanske tillhör dem som är lite extra blödiga där inne i hjärtat, om man har för vana att ställa alldeles för hårda krav på sig själv och är väldigt duktig på att sätta andras välmående framför ens eget. Ja då är det tyvärr lätt att hamna där jag är nu.

Man kan ju tycka att nu då jag har den här diagnosen utmattningssyndrom, att jag skulle få lämnas ifred en stund i min utmattning, ges tid att backa och se över livets pussel, se vad jag kan göra annorlunda för att komma tillbaka till ett väl fungerande liv. Men nej. Det finns en plan för mig. Den har inte jag gjort kan jag tillägga. Det har suttit 4 vuxna personer och gjort en plan för mig. Över mitt huvud. Och den är det bara att följa trots att hjärnan, kroppen, själen skriker NEEEEEEEEJ vissa dagar. Samtidigt som man bara vill lägga sig ner och gråta de dagarna så vill en annan del kämpa. Ta sig upp, ut ur huset och leva livet. Jag har aldrig lagt mig ner och gett upp, jag har aldrig ens tänkt tanken, jag har hur trött jag än varit gått upp på morgonen, fått i väg mina barn till skolor och dagis, aktiverat mig. Precis som man ska göra. Mitt problem har varit och är att jag är lite för duktig på att göra som man ska göra. Jag vill inte ses som någon som inte försökt, någon som inte tagit emot den hjälp som erbjudits, någon som inte kämpat. För är det någon som kämpat så är det jag. Jag vill inte längre be om ursäkt för att jag dagligen kämpar eller dölja att mitt liv ser ut såhär just nu. Jag är livrädd för vad folk ska tycka om mig. Jag är rädd för att folk inte ska våga fråga mig hur jag mår, jag är rädd för att inte få jobba med det jag vill för att en framtida arbetsgivare ska få reda på detta och sätta en fet ODUGLIG stämpel i pannan på mig.

För oduglig är jag verkligen inte, jag är bara fruktansvärt t r ö t t. Och när jag blir sådär hemskt trött så är det för att jag kört på i 580 lite för länge, för att jag inte varit snäll mot mig själv, för att jag inte tagit mig tiden att lyssna på kroppens varnings signaler. Och då är kroppen så finurlig att den stänger av.. en funktion efter den andra. Då händer det att jag blir extremt yr, jag förlorar förmågan att sätta ord på saker, ord hamnar fel i meningar, bokstäver i fel ordning då jag skriver. Jag får svårt att koncentrera mig på fler än en sak i taget, tillkommer det då fler saker så blir jag otroligt stressad. Jag tappar minnet, det gör mig också stressad och oerhört frustrerad. Jag får problem med att följa en tankebana, kan inte tänka klart. Ja detta är ju bara några få saker som jag lever med, dagligen. Så istället för att se mig som oduglig, svag eller sjuk så tänker jag att jag från och med nu ska se mig själv som en kämpe. En person som faktiskt klarar det mesta TROTS att jag just nu kämpar med, mot och för mig själv och ett fortsatt bra liv.

Det sjuka är att jag så himla gärna vill publicera detta.. men att det nu gått flera dagar och jag fortfarande inte vågar. Det behöver verkligen pratas mer om det här. Folk behöver få en förståelse för mig och alla andra som går igenom liknande. Och först och främst för att vi som kämpar ska slippa åtminstone en kamp.. Och det är den mot folks fördomar och förutfattade meningar.

Med det sätter jag PUNKT och PUBLICERAR…

Jodå…

Jag har inte riktigt vågat skriva om min träning med risk för att jinxa den men nu är jag hundra procent säker på att detta.. Detta är min grej! Sist jag skrev om detta var den 15 april. Då hade jag precis kommit igång med löpning, sprungit någon månad, klarat 5 km och kände att det här.. det kanske jag grejar. Sedan dess har jag fortsatt, några ggr i veckan med undantag för de 3 veckorna vi var i Spanien. Jag vet inte vad det var men därnere funkade det inte alls, försökte mig på att springa vid ett tillfälle men som sagt, det gick inget vidare. Så jag bestämde mig för att ge mig själv semester även från träningen. Och sen måste jag erkänna att det väl hemma i Sverige igen i n t e var lätt att få igång den tunga semesterlunks kroppen. Så jag började med att springa 2 km, som räckte gott och väl de två första gångerna. Ökade till 4 km och vips så var jag uppe i 5 km igen. Nu springer jag 2 mil i veckan. Och då är jag inte så hård mot mig själv, ibland är kroppen tung och varje andetag är kämpigt.. Ja men då tar jag en kortare runda den dagen och lägger på lite extra på ett annat pass i veckan istället då jag har mer ork. Man ska lyssna till kroppens signaler.

Finns inget som får mig att må så bra som ett löpningspass, musiken i öronen, frihetskänslan. Jag får en känsla av att jag är stark och klarar av vad som helst. Det är också häftigt att bli så medveten om sin kropp som man är då man springer, varje steg jag tar är planerat. Jag tänker på fotisättningen, lutningen på ryggen, placering av armar, andning. Och jag har insett att det är otroligt viktigt vad jag ätit eller inte ätit innan ett pass. Det är verkligen a och o och dagar som denna då jag har ett pass inplanerat och kylskåpet gapar tooooomt. Ja då blir jag lite orolig.. För några skivor vitt bröd med smör ger lika med noll energi. Vi får alltså se hur dagens pass går men huvudsaken att jag gör det. Trots att det är en mörk regnig söndag, kylskåpet är tomt, jag känner av ryggen efter att ha legat någon timma för länge i sängen och jag har en kråka i näsan. Huvudsaken är att jag ger mig ut.. För det går inte att ångra ett löpningspass. Tvärtom.. Känslan efteråt är sååååå fantastisk.

Tji…

Sista inlägget jag skrev så skrev jag att det inte hade varit så roligt att ringa och anmäla vabb första dagen tillbaka på jobbet.. Jo men det är klart jag fick göra det! och andra..

Vet inte vad hon åkte på.. hög feber och illrött tandkött. Trodde efter lite googlande att det var höstblåsor men ifall det var det så var det utan tillhörande blåsor. Det slutade alltså med att denna lilla skrutt var hemma i en vecka. Mitt i allt så hade vi ett planerat besök från bror med familj men det funkade bra. Och som tur var så var hon feberfri den dagen vi hade planerat Liseberg.

Nu har hon hunnit vara på förskolan 2 dagar och jag har jobbat 2 dagar. Lagom start. 2 dagar och sedan helg + studiedag.

Jag hade tre sjuklingar att ta hand om.. dessa dockorna släpas med på allt vi gör. De ska inte ha några kläder, de vaggas mycket i vagnen, det byts blöja, matas och gullas. Den i mitten är min docka som jag hade som liten. Som alla gamla dockor så har hon ett trasigt öga och ser inte lite kreepy ut men i hennes mammas ögon är hon lika vacker som alla andra barn ;-)

Det tog 3 dagar…

Det krävdes endast 3 dagar, sammanlagt 10 timmar i förskolan och sen vaknade jag mitt i natten av att denna lilla krulltotten låg och flämtade sådär febrigt och klappade mig med kokheta små händer i ansiktet. I vanliga fall brukar det ta ungefär 1 vecka innan de första bacillerna kommer på besök men denna gången gick det alltså ovanligt fort. TUR då att jag blev av med fredagens jobbtid. För fy för att ringa in för vabb det första man gör.

Trots liten med feber lyckades vi igår komma i väg till vänner på middag och i dag ska vi till svärföräldrarna. Passar mig mycket bra då det ibland tar emot extra mycket att ställa sig vid spisen. Dessutom så har vi i dag blivit lovade persisk kebab.. GRILLAD sådan vilket är det absolut godaste jag vet. Nummer ett på alla listor av godsaker :-)

Och i morgon.. i morgon är det jag som pallrar mig till jobbet. För första gången på över ett halvår och det, det känns kan jag säga.

En blandning av nervositet, förväntan, glädje och sorg.

Jag är så lättad!

Inskolningen är avklarad och jag är just nu en mycket lättad mamma!

Efter en timma i tisdags med lilla L på förskolan så kunde jag lämna henne utan problem. Hon tog sin favvo fröken i handen och sa hej då till mig. Ungen som inte sovit middag på hela semestern och som vi försökt lura i mat för hon matvägrat.. Hon hade självklart ätit TRE portioner mat och sedan sovit i sin vagn i över en timma då jag kom och hämtade. Det slår aldrig fel.. Dagis är bäst helt enkelt. Där har de sina rutiner som de bara faller tillbaka i på en gång. Känns väldigt tryggt.

Med Bossen då.. Ja där hade vi väl inte riktigt lika tur. Visade sig tyvärr att han var ett av 5 barn och det enda nya barnet. Hans kompisar från gamla förskolan som skulle börja samtidigt som honom ja de börjar inte förrän nästa vecka. Han satt i mitt knä hela första dagen trots både fröknars och barns tappra försök att få med honom i någon lek. Andra dagen gick det lite bättre, han släppte mitt knä men ville absolut inte vara med på något som gjordes. Tredje dagen var tanken att jag skulle lämna honom en stund och jag fasade verkligen över det. Han hade haft ont i magen och varit ledsen kvällen innan.. Ville absolut inte att jag skulle lämna honom.

Dagen kom och efter en stund var jag tvungen att lämna honom. Han höll hårt i min arm, såg på mig med bedjande ögon och då kom räddningen.. I form av ett erbjudande om att spela kort med en av fröknarna. DET funkade! Han släppte mig och jag fick lova honom att jag skulle hämta vid kl 14.

Detta var i går.. På kvällen då jag la honom sa han ” Mamma jag längtar till skolan! Skolan är mycket roligare än förskolan.. Får jag gå dit i morgon?”

550 kilo tung sten rasade från mina axlar med de orden. Allt kommer gå bra. Det här kommer bli bra.

Dags för inskolning…

Nu är det dags, i dag sätter vardagen i gång igen och verkligheten går inte längre att skjuta undan och ta sig ann senare. Min lille kille börjar i förskoleklass, 0:an i skolan och min lilla tjej börjar en ny förskoleperiod men denna gången utan sin storebror. Helt galet. Kan inte för allt i livet förstå att det redan är skoldags för Bossen. Tyvärr så ser han inte fram emot det och jag vet allt för väl hur han sätter sig emot då han tvingas till något han inte vill. Jag ska vara med honom där hela denna veckan då jag lyckades bli av med mina jobbtider. Hoppas bara att det räcker så att det inte blir problem nästa vecka då jag måste till jobbet. Bossens motvilja till allt detta har gjort att lillasyster också protesterar mot sin dagis start. Hon ska inte alls till dagis säger hon.. Hon ska till ”stooooolan” med Bossen. Men som sagt.. I dag är det dags. Jag stålsätter mig och börjar dagen med att vara med lilla L på dagis i ett par timmar. Sen lämnar jag henne där för att hämta Bossen och gå med honom till skolan.

Behöver jag ens nämna att jag har ont i magen?

En bättre tisdag…

Jag är så otroligt lyckligt lottad som har världens finaste vänner, har sagt det för men det tål att sägas om och om igen. Dessa två är nog egentligen de nyaste i skaran men med dem var det kärlek vid första ögonkastet och sedan vi träffades i sandlådan förra sommaren så har vi delat det mesta. Ni vet.. Ibland träffar man en människa som man bara vet är gjord för en. För visst kan det vara så även med vänner! I detta fall fick jag två sådana. Vi 3 har stora planer för framtiden och det finns ingenting jag inte skulle kunna dela med dem.. Och över två flaskor kall rosè en ljummen sommarkväll, ja då finns det inga gränser ;-) Då jag ytterst sällan rör mig utanför hemmet efter kl 19 så har jag ingen vidare koll på vad man gör i stan efter just den tiden. MEN om man vill gå och göra en sådan sak som att dela en flaska vin på en stentrappa i kvällssolen med utsikt över hela avenyn, en tisdags kväll.. Då hade jag hört att man skulle gå till Bar Himmel.. och det skulle man tydligen ja. Vilket fantastiskt ställe! Det behöver ju inte vara så mycket mer än så.. En solvarm stentrappa, kall rosè och bästa vännerna.

Fin kväll hel enkelt.. Och sen blir man väckt 07:13.

 

Sista veckan …

Vet inte hur vi redan nästa vecka ska lyckas komma ur detta semester lunket.. Insåg precis att om en vecka börjar Bossens inskolning i skolan. Min lille lille börjar förskoleklass i SKOLAN. Det är blandade känslor kan jag meddela, spännande och roligt såklart men just nu är jag nog mest lite orolig. Vad kommer han tycka? Kommer han tycka om sina nya fröknar? Alla nya barn? Kommer han få nya kompisar? Kommer han längta till dagis där lillasyster går kvar på deras tidigare gemensamma avdelning? Mycket frågor och jag har på känn att det kommer bli en känslosam och lite jobbig vecka för vår kille. Samma vecka ska även Lilla L börja på dagis och jag ska börja jobba. ALLT ska alltså hända denna sista veckan på sommarlovet. Varenda dag är knökbokad och mitt i allt detta försöker jag hitta ett par dagar att sticka iväg till mamma.

Det får ordna sig.. det gör det. I dag ska jag i allafall i väg till Ikea tillsammans med mina små och Therese och hennes små. När detta bestämdes tyckte vi att det var en bra ide.. det återstår att se ;-)
Denna lilla och hennes dockor.. Hon är så fin med dem. Gosar, pratar bebis språk, sjunger, torkar bajs och matar <3

En rastlös själ…

Blir så trött. Nuförtiden är jag inte alls överens med mig själv. Jag finner inget lugn, det liksom kryper i mig. Jag vill skapa. Jag har ett oerhört stort behov av att vara kreativ. Jag har alltid skrivit men det räcker liksom inte till längre.

Så vad ska man göra då?

Baka har jag också alltid gjort. Kan väldigt plötsligt få för mig att baka och då m å s t e jag verkligen baka en himla massa.. Det räcker inte med en kaka. Neeeej.. Det ska helst vara 3 olika sorters kakor, bröd och någon bulle eller muffins. Svetten ska lacka i pannan, mjölet ska flyga och plåtarna ska ta slut. Detta fungerar ju inte lika bra längre då jag är 4 barns mamma och alltid har minst 2 barn som drar i mig, ropar på mig eller som på något sätt behöver min uppmärksamhet. Det slutar alltid med att jag med hjärtat nästan hoppandes ur av mig stress bakar med en puls på 240. Alltså inte så avkopplande som det brukade vara. Hatar för övrigt att bli avbruten mitt i något.. Som när jag får ett rensa-ryck, jag kan inte bara göra något lite grann, typ rensa bland strumporna, utan jag ska dra ut heeeeela garderoben och för att göra plats åt sakerna jag flyttar på så börjar jag även i hallgarderoben, då kommer jag på att byrån i hallen.. I den kanske det finns lite plats. Oj, där behövs visst rensas lite först.. Och så är jag igång. Och mitt i detta händer något med barnen, det är lunchdags, en bajsblöja, ett bråk mellan sönerna, minsta smiter ut på altanen och sitter sedan där och vrålar maaaaaaamma tills jag kommer dit. Den främsta anledningen till att jag hatar att bli avbruten är att rätt som det är så har hela dagen gått och jag har påbörjat något på 7 olika ställen.. Och inget av dem är färdigt. Sen står jag där sent på kvällen, tittar på röran och river mig i håret och minns inte för allt i världen hur sjutton jag tänkte från början. Vad var min geniala ide? Vad var egentligen meningen med att byta plats på strumporna?

Det här med att vara kreativ.. Det kan även vara att inreda hemmet. Jag kan sitta i timmar och fantisera på nätet om hur jag vill göra om här hemma. Jag vet precis hur jag vill ha sovrummet, vilka tavlor jag vill vila ögonen på tills jag somnar. Vilka knoppar jag vill hänga min morgonrock på, vilka lakan jag vill krypa ner i och hur fin den där sneda väggen skulle vara med lite grå kalkfärg.

Verkligheten ser ut som så att jag i ett års tid har haft 2 underbara pinnstolar ståendes i garaget. De var mossgröna tills min pappa när han var här för en vecka sedan slipade och målade dem med ett lager vit grundfärg. Jag har velat ha pinnstolar i flera år men nu kommer jag faktiskt inte ihåg vad syftet med dem var och det stör mig verkligen att de bara står där ute och väntar på att jag ska ge mig på dem med några lager vit färg. Jag vill så gärna. Där är det där kliet igen.. Men tiden räcker inte till. Tiden räcker inte till.. Jag måste helt enkelt hitta ett annat sätt att få utlopp.

I kväll blev det de här raderna som fick stilla klådan en stund. Tror fasen det funkade.. Typ.

Hopp om massa regn…

Jag vågar knappt erkänna det men nu längtar jag verkligen efter lite regn och rusk. Jag ÄLSKAR åska och stört regn och har stora förhoppningar på just det nu under helgen. Jag är ju en riktig hemmafis och älskar att gå inne och fixa men nu har jag inte fått göra det på vad som känns som en hel evighet. Så en halvdags regn och rusk skulle passa mig utmärkt just nu.

Men än så länge lyser solen och det är lika svettigt och härligt som det varit de senaste veckorna. Den senaste veckan har vi hängt på stranden nästan varje dag trots att det inte är någon i familjens favorit sysselsättning.. Men vad annars kan man göra i värmen?!! I går fick vi sällskap av vänner vilket gjorde det lättare, barnen hade vänner att bada med och vi slog ihjäl några timmar bara genom att sitta och prata. Bossen hade packat med sig sin kikare, utan att jag visste om det, tur han bara är 5 år och kommer undan med en kikare på stranden ;-)

Efter några timmar gav vi oss och åkte hem till oss för att grilla. Lagom till grillen tändes kom helt plötsligt en himla massa regn och sen fortsatte det så hela eftermiddagen. Störtregn varvades med klibbig värme. Vi satt skyddade i vårt uterum med skjutdörrarna öppnade på båda sidorna så vi var skyddade från regnet och det fläktade härligt. Perfekt matväder måste jag säga :-) Vi bjöd på grillade hamburgare vilket är det godaste jag vet just nu.

I dag ska vi åka in till stan och göra några ärenden och det blir ett skönt avbrott från allt strandhäng. Och sen var det ju det där med regnet.. Prognoserna lovar åskoväder i dag, jag hoppas de har rätt :-)

Denna värme…

Vad jag är glad över att vi hade möjlighet att åka till Spanien tidigt i år. Att åka i Juni och komma hem då ”industrisemestern” startar, ja det funkar ju självklart inte varje år men i år hade vi tur. Det hade inte känts lika härligt att åka i väg nu då det är så himla härligt här hemma. För herregud vilket väder vi har! Alla är i chock :-) Och det är faktiskt nästan så det ställer till problem för oss. För vad sjutton gör man med ett gäng ungar som pga av åldersskillnaden inte kan komma överens om vad de vill göra?! Det hade varit lätt om alla älskade stranden, vi bor ju för sjutton bara några hundra meter från havet, men det har vi ju redan fastställt att de inte gör. En dag var vi i Slottskogen, de små älskade det. De stora.. Not so much. De har redan sett de där djuren några gånger och lekplatsen lockade inte heller. Inte lätt alltså när det är 13 år mellan äldsta och yngsta.

I dag är tanken att vi ska till havet igen.. Det är ju helt olidligt att gå här hemma på altanen.

Får se hur det blir med det då alla vaknat och hört nyheten ;-)

 

Strandhäng…

Trött efter en heldag på stranden.. Förstår verkligen inte hur folk orkar med stranden varje dag. Vissa åker ju dit med packning och barn så fort solen lyser. Ja för oss funkar det inte alls. För det första så får jag åka själv då D total vägrar stranden, här hemma ska tilläggas.. Spanien stranden funkar fint, största barnet är nog tyvärr lite för mycket tonåring för att följa med familjen till stranden, de andra tre då.. Jo, de följer med. MEN.. Det betyder inte att de gillar det. Vi var där i 5 timmar i dag och 4 av dem spenderades på lekplatsen. Minsta gillar det inte överhuvudtaget, hon gillar inte att få sandiga fötter, hon är rädd för vattnet, vill inte gräva, vill inte äta, vill inte dricka, vill bara hem. Ja ni hör ju. Inte vår favorit sysselsättning helt enkelt :-)

Men vi var i alla fall där med riktigt trevligt sällskap! Min fina vän Therese och hennes barn. Älskar att umgås med människor som ger mig energi utan att ens veta om det eller anstränga sig. Jag är lyckligt lottad som har så många fina vänner som alla är lika duktiga på att få mig att må bra. I morgon ska jag besöka den som utan tvekan toppar allt.. Den som vet mer om mig än någon annan, den som känner mig bättre än jag själv, den som är min själsfrände, den som för 2 v sedan födde den vackraste lille pojken till världen och som jag ännu inte fått hålla i mina armar. I morgon.. Då ska det tankas batterier!!!

Att få med alla 4 på ett och samma kort.. LYCKA :-)

En tidig fredag…

Då brorsan spelat Gothiacup hela veckan och vi varit tvungna att ställa klockan för att komma upp.. Jo då har de två små sovit så himla gott och länge. Men det slår aldrig fel, i dag när vi för första dagen inte har en tid att passa, då vaknar de vid 07.. båda två. Och lilla L har tjatat om sin ” mööölk ” som är slut sedan dess. Hon dricker ungefär 1 liter havremjölk om dagen och det är k a t a s t r o f om den är slut. Jag är därför färdig att åka till affären såhär på en fredag morgon kl: 8.30 men tänker att jag ska försöka dra ut på det en liten stund till så jag kan smyga in på Lindex då de öppnar.

Vi har varit hemma från Spanien i 10 dagar nu men vi har inte hunnit storhandla. Det har varit fullt upp med våra vänners bröllop, pappa och Eva besök och sedan Gothia cup. Killarna blev utslagna i 1/16 final i A- slutspelet i går men i dag ska vi in till stan och titta på p-02 finalen som spelas på Heden. Och efter det ska hela laget tillsammans med ledare, föräldrar och syskon ses på hemmaplanen. Vi ska äta pizza, spela brännboll och tacka av världens bästa tränare.

Men först gör jag nog bäst i att hoppa ur mysbyxorna och sticka till affären för herregud alltså.. Nu har hon grinat efter den där mjölken i en halvtimma och väckt hela familjen.
Svårt att se på henne där hon sitter och är världens sötaste.. Men jäklar vad viljestark denna lilla är! Och högljudd..

 

 

I behov av nya batterier…

Bild från vackra Spanien..

Livet har det sista varit lite för mycket för mig. Jag kämpar med att försöka göra allt det jag vill göra denna sommaren, kämpar mot min egen kropp som har en förmåga att stänga av så fort det blir för mycket. Jag gissar att det är exakt precis så det känns om man skulle gå på batterier.. Rätt som det är så blinkar en lampa ” lågt batterivärde, 10 % kvar ” och sen liksom tickar det neråt. Precis så känner jag vissa dagar. Jag känner i hela kroppen hur batterivärdet rör sig neråt och får snabbt ta mig i säng innan det nått 0% för det kan gå fort. Och då är jag fysiskt och psykiskt så jäkla slut att det endast kommer suckandes och tårar från mig.
Vad är det då som utlöser detta?
Jo det är livet. Tyvärr.
Jag går in i allt jag gör med massvis med energi och det spelar ingen roll om det är att vara iväg några timmar för att kolla på sonens fotbollsmatch eller om det är ett besök här hemma. ALLT, precis ALLT slukar min energi.
Blir så ledsen och trött på mig själv då jag vet att den enda som kan ändra detta, vända det.. Det är jag själv.
Dessa baksmällor som jag annars kallar ” helg-bakis ” de skiter i veckodag och kommer nu smygandes vilken dag i veckan. De stunderna jag vanligtvis har för att fylla på batteriet. Få en stund för mig själv.. De existerar inte nu under sommarlovet och det känns vill jag lova. Det gör ont i mitt hjärta att säga det, för det är ju då barnen jag behöver en stunds paus ifrån på dagen, men så är det. Mitt liv ser ut såhär.. just nu behöver jag några timmar mitt på dagen för en jogging tur, en kopp te och för att bara koncentrera mig på min andning.

Men just nu finns inte den tiden att få. Så den där envisa batterilampan som ständigt står och blinkar får nog tyvärr göra det ett tag till.

2 år och helt fantastisk!

Att denna fantastiska lilla varelse blir 2 år i dag.. Det har jag så oerhört svårt att förstå. Det känns som i går då jag vankade fram och tillbaka här hemma med en skrikande liten. De där kolikmånaderna har verkligen satt sina spår. Frågan är om jag inte alltid kommer vara extra känslig för hennes gråt. Jag trodde nog tvärtom.. Att jag skulle bli mer härdad, men ack nej. Finns inget absolut inget som gör mig så stressad som då hon sätter igång och gråter och skriker.

Iallafall.. I dag fyller hon 2 år!

Denna speciella lilla människa som gör vårt liv så mycket lyckligare. Hon är i en helt underbar ålder just nu då nya ord fullkomligt sprutar ur munnen på henne. Och som hon snackar! Hon sjunger långa sånger och använder 7-8 ords meningar. Hon älskar att dansa och sjunga, läsa böcker och diska. Gillar att titta på Mr Bean (??) eller misterbiiiiil som hon säger, Lotta på bråkmakargatan och Pippi. Tycker det är hemskt roligt med alla sorters utelekar men är inte så förtjust i att bli kladdig och smutsig om händerna.

Hon fullkomligt HATAR att duscha och bada, åka bil och vara utan blöja.

Dricker ungefär 1 l havremjölk om dagen och äter endast upp pålägget på mackan.

Och det bästa av allt.. På kvällen då hon ska sova .. Då klappar hon mig på kinden, ger mig eskimå puss och riktig puss och säger sen ” ja ääääälsa dig mamma.. mamma e bäääst ”.

I morse fick jag ställa klockan för att hinna gå upp innan hon vaknade. Så 6:30 tvingade jag upp resten av barnen ( de stora som har påsklov blev lagom glada ) och sen tågade vi in och väckte henne med Ja må hon leva. En mycket yrvaken liten fick sen hjälp av brorsan att öppna sitt bauta stora paket.

Och sen bar det av mot dagis för påsklunch och födelsedagsfirande med kompisarna. Under kvällen firade vi henne här hemma med fler paket och tårta i sällskap av farmor, farfar & faster.

GRATTIS min älskade fantastiska unge! Du gör mig så lycklig <3

När poletten trillar ner…

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, haft otroligt svårt för att fullfölja saker. Väldigt lätt för att påbörja både det ena och det andra, alltså alltid haft mycket idéer om vad jag vill göra och det är ju iofs bra men det faktum att jag sällan eller aldrig orkat/velat avsluta de där sakerna.. Det har verkligen stört mig. Jag har sedan jag var liten gått i balett, dans, handboll, fotboll, tennis, schack m,m. Jag har tecknat långa och dyra träningskort vilka jag aldrig utnyttjat. Jag har påbörjat kurser och utbildningar som jag aldrig avslutat. Jag har börjat planera för fester men aldrig gjort slag i saken och verkligen haft dem. Och så har det fortsatt. Det har alltid hängt massa oavslutade grejer över mitt huvud och bara stört!!

Men vet ni?! Nu verkar det ha lossnat! Nyckeln för mig är att göra EN sak i taget. Det är som allt annat i mitt liv och det är rätt konstigt att det ska behöva ta så många år att lära känna sig själv. Sedan jag blev utbränd för några år sedan, då jag var tvungen att lägga om mitt sätt att leva, så har jag kommit lång väg. Det jag insåg då var att jag var tvungen att dela upp saker i mindre bitar för att klara av dem. Jag kan inte längre pressa in massa aktiviteter på en och samma dag. Inte ens dagarna efter varandra! Jag MÅSTE, för att funka, dela upp saker och helst göra det så att jag får en vilodag emellan innan det är dags för nästa grej. och det spelar absolut ingen roll att det är roliga grejer.. det blir helt enkelt för mycket för min stressade och överbelastade hjärna och det går ut över hela mig. Jag bryter helt enkelt ihop.

Så att dela upp saker.. Det har jag kunnat i några år nu. Men att klara av att leva efter det.. Det är j ä t t e svårt.

Nu till saken.. Min nya upptäckt. Det här med att påbörja och faktiskt AVSLUTA saker, nyckeln till även det är.. att DELA upp dem. Ha ha ha .. Jag känner mig som pånyttfödd. Och ganska så blåst som kom på det först nu.

De senaste åren har jag tagit mig igenom en 2 års utbildning och tagit körkort. Två OTROLIGT stora händelser i mitt liv och då jag på vägen lätt hade kunnat ge upp flera gånger om. Men det gjorde jag inte och det har stärkt mig något otroligt. Min körskolelärare frågade mig vid vårt sista lektionstillfälle vad mitt nästa mål var och då svarade jag.. Att komma i gång och träna, på riktigt.

Så länge jag minns så har jag velat kunna jogga. Och anledningarna till att jag inte gjort det har varit många fjantiga sådana. Bland annat att jag springer så fult?! Så jäkla töntigt tänkt men väldigt vanligt har jag förstått. Nu är det så att jag.. jag vågar nästan inte skriva det för jag är rädd att det då ska ta slut, men det är ju faktiskt jag som bestämmer så.. Jag har kommit igång att SPRINGA!! Under 3 veckor har jag varit ute och tagit pw nästan varje dag och efter en vecka började jag prova springa kortare sträckor. I början var det väl bara ca 100 m men från det har jag bara ökat och ökat. Och i dag.. Slog jag mitt eget rekord!!

5.7 km

Jag är fortfarande mållös och så jävla lycklig.. Mest för att jag ännu en gång lyckats trotsa och gå emot den där lilla djävulen som sitter på min axel och säger till mig att jag inte kan. Klart jag KAN.

Varvar löpning med styrketräning hemma på vardagsrums golvet. Det är så mycket jag hinner och orkar just nu och det får vara ok, det måste vara ok, för jag tänker inte ställa orimliga krav på mig själv. Ett exempel på orimligt krav som jag absolut skulle bryta inom en vecka.. Ett gymkort. Hur gärna jag än vill så passar det inte in i mitt liv just nu och kommer förmodligen inte göra det inom de närmsta 10-15 åren. Så vardagsrumsgolvet och gatorna är från och med nu min melodi! Huvudsaken är väl ändå att man hittar ett sätt att få det att funka.. Och detta är mitt sätt. Nu ska jag bara hålla mig fast vid det också, och INTE ge upp.

Bästa med att bo nära havet är att kunna se ut över det under löprundan..

Veckans instagram…

Detta med att ta upp bloggandet igen blev visst lite svårare än jag trodde. När man bloggar varje dag så kommer man på sig flera ggr om dagen att tänka blogginlägg i huvudet. Men när du hållt upp ett tag så kommer man verkligen ifrån det. Jag får väl förmodligen bara göra så att jag sänker kraven något.. ett inlägg om dagen behöver det ju faktiskt inte bli… även om det skulle vara roligt om jag fick till det. Nu känns det mest som jag tappat det helt och inte har en aning om vad jag ska skriva om.. seeeeegt :-/

Det får bli lite bilder från veckan som gått!!

Mina små vaknar varje morgon mellan kl 6:30 – 07, jag behöver inte sätta någon klocka.. så punktliga är de. Det är alltid jag som går upp med dem och oftast så har jag inga problem med det. Men ibland alltså.. Ibland vaknar man och är bara lite lägre än vanligt. Och de där två.. Ja de är ju självklart igång somvanligt ;-) När denna bild togs var klockan inte ens 8 på lördagsmorgonen och de var redan utklädda till spidergirl och hade hopptävling. Man måste ju bara älska barns energi.

Brorsorna.. Jag älskar att se dem ihop. Då de är vänner. För de är nog mer ovänner än vänner nu för tiden. Det fantastiska 5-6 års humöret krockar något med tweenie humöret om man säger så. Men då den här bilden togs var de ju väldigt kärvänliga mot varandra.. Det var söndag förmiddag och flera timmars fotboll på altanen avslutades med grillad korv.

Lilla L är otroligt kär i sina blöjor.. Hon gallskriker verkligen om jag inte sätter på en ny blöja direkt då den andra tagits ifrån henne. Så nu har jag köpt trosor till henne. De första ursöta små sakerna. Tanken är att de ska få sitta utanpå blöjan ett tag för att liksom vänja henne vid dem. Om hon bara visste vad som väntade.. snart så ryker den där gamla blöjan!

Jag och fika.. Ä L S K A R hembakt, gärna kladdigt och med berg av grädde. Jag fikar varje dag.. Mer eller mindre, ibland är det muffins med mer grädde än muffins, ibland är det macka och rätt så ofta är det Finn Crisp. Och alltid, alltid TE. Det är min njutning här i livet.

Mina älskade döttrar.. systrarna. 13 år mellan dem men redan nu kan man se att de kommer få något speciellt tillsammans. Det trodde jag nog inte.. Var rädd att 13 år skulle vara ett allt för stort glapp men inte längre. Det kommer komma en tid då dessa två kommer vara varandras trygga famn. Åh vad jag hoppas jag får rätt i det..

Denna söndagen kunde inte avslutats bättre.. Dessa fotbollscuper. Jag älskar det. Gemenskapen oss föräldrar emellan, den kalla vinden, understället, heja ropen, nagelbitandet och sen.. segerdansen! När dessa guldgossar dansar mot oss föräldrar i lycka.. Underbart är nog det ord jag söker.. Och LYCKA!!

Febrig och bestämd…

Den här febern verkar vara en sån där rackare som kommer och går. I natt fick hon ingen alvedon trots feber för hon får så himla ont i magen av supparna och av flytande kräks hon. Så det blir lite pest eller kolera över det hela. Hade hon haft väldigt hög feber så hade jag självklart valt febernedsättande men nu valde jag bort den och i morse var hon feberfri.

Ännu en underbar solig dag så vi var ute en stund i på altanen på förmiddagen. Åka rutschkana är ju alltid roligt men när hon ville hoppa studsmatta fick jag säga nej.. Det känns sådär att studsa runt med en feber som verkar komma och gå lite. Hon blev självklart rasande på mig och i vanlig ordning var jag ” MUMMA MAMMA ”

Bilderna skvallrar ju verkligen inte om varken feber eller de hysteriska raseri utbrott hon hade i ca 2 timmar efter att bilderna togs. Och allt började med att hon inte fick hoppa studsmatta.. Och slutade i en maktkamp kring hurvida hon skulle vila eller inte. Häääärligt med bestämda barn ;-) Nu sover hon iallafall.. jag vann och sitter för tillfället och belönar mig med detta :

Har typ aldrig smakat bättre..

 

Första på länge…

Första ja.. Första inlägget på mycket länge. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag har nog helt enkelt lite svårt för att bestämma mig för hur mycket av mitt liv jag vill dela med kreti och pleti, ursäkta ordvalet men de allra flesta som läser är ju faktiskt sådana som jag inte känner, inte har ett namn på. Och det kan ibland kännas lite olustigt samtidigt som det är tjusningen med det hela.. Ja ni hör ju.. Jag är lite kluven. Men jag saknar ju detta något otroligt! Utan bloggen skriver jag inte och när jag inte skriver så mår jag inte riktigt så bra som jag skulle kunna göra. Och med mitt urusla minne så har jag ju ingen backup utan bloggen.

Jag tänker göra ett försök, går det så går det, det kommer säkert bli lite spretigt och innehålla både det ena och det andra men det är väl lite så jag är just nu så det får vara ok. För att komma igång så tänker jag dela med mig av dagens sämsta och dagens bästa. Så nu kör vi..

Dagens SÄMSTA är ju helt klart att jag vid 01 i natt vaknade av att min sängkamrat var brännhet. Små varma händer klappade hysteriskt mina kinder och andades het luft rakt i ansiktet på mig. Efter en titt på termometern som visade 39.5 fick hon alvedon och vaknade sedan ganska så pigg runt 07.

Efter en lugn morgon, vila och Alvedon påfyllning så gick vi ut en stund på altanen. Studiedag innebar i dag att jag hade 4 egna barn + 1 övernattande barn hemma. När sedan mina fantastiska grannar kom över med sina så hade vi en härlig barnaskara på 9 barn runt oss. Försök att få till ett samtal innehållande hela meningar i mer än 30 sek med 9 barn i åldrarna 6 mån – 12 år runt dig.. Nej, det går inte. Men just i dag var det faktiskt inte riktigt lika frustrerande som det brukar vara, det måste varit solen i ansiktet som värmde något alldeles fantastiskt som gjorde det. Mitt i kaoset med utspilld mjölk, tjat om fler bullar, bråk om en bil, lip över att bullarna var slut så konstaterade vi bara att det hade varit hysteriskt roligt och se allt detta utifrån. Att få det filmat och sedan titta på filmen om sisådär 20 år..

Det var alltså dagens BÄSTA.. Dessa två mammor, deras härliga barn, sol, bullar och te på altanen.